Intet nytt på västfronten!

Jag har bytt droger och orden fick fin giljotin. Kanske säger det dig ingenting? Jag kan inte mörda mer, Caesar! Jag lever i antonym till delirium! Min far är döende och hatar mig! Jag har precis vinkat av den Norénska julen! Jag klarar inte mer! Jag ger upp!

Varje dag tänker jag på dig, på er, alla som har skyddat mig från mina tankar, nu luckras ni upp framför mig och jag känner ingenting i vidare åtanke. Jag böjer mig ner för Depressionen och talar i tungor för den högre makt jag besitter inuti, det är Jaget som rabblar ramsor på ryska.

Att läsa Lolita som brukade vara raka vägen med Linje Lusta för mig, är nu kall och allvarlig. Humbert Humbert varnar mig för att falla i hans fallosspår.

Enda utvägen är platt och banal; läkemedel.

Adjökens min livslånge vän, adjö!
/Mannen som var en ö