Bry dig inte mer var centrum ligger,

det är befriande att ta del av dina problem. Jag läser ditt brev och beklagar ditt svaga minne, du är ännu inte tillräckligt till åren för att drabbas. Samtidigt avundas jag dig som kan lura ditt sinne. Mina spöken börjar bli allt mer påtagliga, ständigt har jag Alice bredvid mig men aldrig i sängen. Hon har klättrat ut ur öronen och klistrat sig på min rygg, jag blir inte av med henne. Säg inte att du glömt Alice redan? Jag behöver någon att dela skulden med, annars finns risken att jag tar ansvar för mina handlingar.
Lucy var vår tripp, ingen var så fin som Lucy. Alltid redo att gå ett steg längre en kväll till fram till kollapsen. Dock är det högst förståeligt att du inte minns, vad är egentligen att minnas?
Flickolyckan syftar givetvis på min odiskreta manöver tvåtusentvå. Kanske har du glömt, förhoppningsvis erinrar du dig inget. Jag vill inte bekymra ditt lena anlete och framförallt inte riskera den fortsatta brevväxlingen.
Det irriterar mig att läsa hur man gör spe av mitt namn bakom min rygg, du borde veta bättre än att lyssna på sådant nonsens. Kanske upplevs jag väl nostalgigsk, men vem hade inte vandrat bakåt med min framtid (den som inte är du, Frank)? Freud vet jag inget om, jag tror inte på psykoanalys. Eller än värre så gör jag kanske det, det är ett ämne jag valt att lämna ostuderat. Rädslan att sanningen är för simpel för syftet är större än nyfikenheten.
Låt mig nu höra vad som hände med dina planerade äventyr, när ska den legendariska bok skrivas på dig?
Ursäkta mitt hastiga svar, jag packar för en resa, men jag vet att sänder jag inte min replik genast kommer det dröja. Vi hörs vid min återkomst!