Ack och ve,

nu är du ute och cyklar, Caesar, måhända vet jag inte alltid alldeles riktigt själv hur vår relation ska kategoriseras. Om det ens behöver kategoriseras, det vill säga. Varför har vi ett sådant behov av att kategorisera och generalisera om allt? Jag är trött, Caesar, jag önskar att jag kunde plocka upp dig men jag är så trött. Jag vet att nyttan är viktig för dig och det är den också för mig, det är därför min frustration föds från första början. Nog om mig som sagt, låt oss belysa dina problem. Påminn mig om Alice och Lucy, fina flickor? Flickolyckan, vad har jag nu förlorat från minnet mitt? O du oroar och rör upp mitt gamla sinne. Jag sitter nu i morfars gamla fåtölj i mörk barockstil. Fötterna når inte ner, kommer jag aldrig växa mer? Jag puffar på cigarren och fantiserar om framtiden, om bättre tider. Jag tror på bättre tider tänker jag med bekymmersrynkan mellan mina lurviga ögonbryn, i ett annars så skrynkelfritt ansikte. Ja, jag behöver ju egentligen inte påminna dig om hur jag ser ut. Åter till frågan om dig, vad händer i det där gudsförgätna kakhålet egentligen? Någon kallade dig tonårskrokodil, för dina tårar för ungdomens skull var stora som en krokodils, jag förstod aldrig vad de ville säga med saken, har du någon aning om vad de menade? Jag är fortfarande brydd av brevets början. Tyckte att jag vägde upp den formella inledningen med en (kanske för) personlig avslutning. Var tycker du att vi står? Mor hade pratat med herr Freud, han avslöjade för mig en mening hon hade citerat ur någon bok "min sons barnsliga röst har fått sprickor, där mörkret tränger in", hon hade alltså syftat på mig men vad var syftet med hennnes uttalande överhuvudtaget?

Ännu en gång ett alltför egocentraliserande brev. Jag ber ödmjukast om din förlåtelse, berätta nu utförligare så att jag förstår. Det finns ingen anledning att tala i gåtor med mig, bundsförvant.