Bäste Frank!

Ditt brev förvånar mig, sedan när är vi formella med varandra? Jag har studerat och analyserat inledningsfrasen väl många gånger nu vilket lett mig in i något av en paranoia och jag måste veta hur du ser på vår relation? Vidare upprörs jag av din desperation, vad förväntar du dig av mannen? Jag skulle flagga kapitalistens skit men har inte tillräckligt många vimplar.
Nog om dig, låt oss istället belysa mina problem. Det ser ut som att jag lyckats låsa in mig själv i mitt hem. Det var nu närmare sex dagar sedan jag lämnade huset, tiden tycks passera utan att lämna spår. Jag ser inga ärenden att uträtta varför jag är fruktansvärt uttråkad. Oftast tittar jag i taket och reflekterar över det förflutna, över Alice och Lucy i himmelen, brottet vi aldrig begick och straffet vi ändock fått. Ingen vill anställa mig sedan flicke-olyckan och du vet väl mer än någon annan hur viktigt nyttan är för mig.
Jag tog SGS-bussen förra månaden, där satt tanten med rosa hatt. Det hade varit så länge sedan jag såg tanten med rosa hatt och nu kände jag inte som jag brukar. Hon gav mig inga karameller och det tog mig två dagar innan jag insåg att jag inte är ett barn längre. Du förstår givetvis att jag var tvungen att döda henne, annars hade insikten ätit mig. Hennes ansikte kan inte mera åldras och därför inte barnet Jag heller. (Jag bifogar kartan till kroppen så du själv kan betrakta den förevigt bevarade barndomen.) Allt handlar om självbevarelse som vi förkunnade en gång, det är därför de rika slänger din mat. Alla tänker bara på sig själva.

Hör gärna av dig snart, det har varit alldeles för länge sedan våra tidigare korrespondenser!
Din tillgivne,
Ceasar Kanyl