Kära Kanyl,

jag skriver till dig i pur desperado. Jag vet inte var annars jag kan vända mig när det gäller dessa sorts tankar som plågar mig. Jag blir arg så ofta, vad ska man göra? Jag vill ta tag i världen, skaka den och se om något annat än små och obetydliga människor som myror faller ner i rymden. Jag frågade en satans perkele på Stadsbyggnadskontoret om de inte skulle bygga billiga hyresrätter till framtiden (jag, Frank, är framtiden). Personen log och spottade mig i ansiktet med svaret "vi bygger dyra lägenheter så att de som har pengar flyttar ifrån sina billiga" sedan fortsatte hon stolt att prata om vår evenemangsstad, och om alla hotell som byggs och hur bra det är för turismen. Mina tankar var röda. Kanske man kan se till att egna familjen är glad innan man bjuder gästerna på fin middag? Vem vill åka till en stad som alla vill ifrån? En stad där var och varannan invånare drabbas av depressiviteter fram och tillbaka. Solen räcker inte hela året, vad gör ni när vi fryser? Jag frågade min far, Fritiof Frid, varför det inte finns en Grupp 8 för dagens alla arbets- och bostadslösa. Han svarade som så ofta annars "vill man ha något gjort får man göra det själv". Vad skulle en sådan förening av framtidens barn i sådana fall kallas? En annan sak som upprör är en vän. Vi kan kalla honom Nasse. Han är vit, med rik far och levt livet på räkmacka, med undantag för en period i hans liv då han satt fängslad och på så vis blev behandlad som Piglet (Piglet kallas passiva bögar i det kriminella Ryssland), med andra ord våldtagen. Detta har självfallet gjort Nasse till en mentalt rubbad människa men hur långt kan man skylla på det förflutna? Den här vännen tar aldrig ställning och när jag begav mig i tåg för att befria Gardinien så reagerar han nästan äcklat med frågan "varför då??". Jag ställer mig genast i deffensiv för Gardiniens och min egna saks skull, ilsket försöker jag förklara och jag blir bara argare och argare av hans följande reaktioner. Det är som att han ser ner på mig för att jag tar ställning och jag ser ner på honom för att han inte gör det, eller jag tycker att vara politiskt passiv faktiskt är en ställning - en feg sådan, och vi kan därför aldrig mötas! Vad ska jag göra? Acceptans är så svårt när man vill öppna ögonen på människor! Ilskan gör att man bara försöker provocera fram förståelse, men det hjälper föga så hur ska man istället gå till väga?

Nu ska jag promenera runt ett kärr och ge luft åt mina instängda lungor. Hur mår du?

Jag vill ge dig allt, Caesar!